Älgjakt med förnuft

För mycket älg eller för lite älg, det är frågan. I början av 1900-talet var älgen nästan utrotad och i slutet av 1970-talet översvämmades landets södra delar av djuren. 

Båda ytterligheterna berodde på jakten: Ibörjan på 1900-talet var det endast tillåtet att skjuta tjurar medan man på 1970-talet sköt allt fler kalvar. Men det föddes mycket fler kalvar än vad som kunde skjutas.
I dag råder en balans i beskattningen som håller populationen på en lämplig nivå. En förklaring till det är att Jord- och skogsbruksministeriet inte längre fastställer allmänna målsättningar för älgstammens täthet, utan att den fastställs på regional och lokal nivå med hjälp av de regionala viltråden och de lokala älgförvaltningsområdena.
– I dag finns det inte en enda målsättning för älgjakten i Finland, utan 59 skräddarsydda målsättningar, alltså den mängd älgförvaltningsområden som har funnits i landet sedan 2014, säger specialplanerare Mikael Wikström på Finlands viltcentral. 
Det innebär bland annat att det finns klara målsättningar om täthet samt köns- och åldersfördelning som ger verktyg för att hålla älgpopulationen på en lämplig nivå.
– Det har testats många modeller för klövvilt i världen. Av allt att döma har vi funnit en bra balans mellan den nytta älgarna ger och de besvär de medför, säger Wikström. Han har lång erfarenhet av skogsbruk och viltbruk och har jobbat på Viltcentralen sedan 2013, bland annat med utarbetningen av älgförvaltningsområdena.

HYGGEN GER MAT

En av förklaringarna till att älgbeståndet ökade kraftigt på 1970- och 1980-talen var enligt Wikström att skogsbruket ändrades i Finland, så att det blev vanligare med slutavverkningar som gav gott om föda åt hjortdjur. 
– Gammal skog är inget bra skafferi för älgarna, medan till exempel den för hjortdjur viktiga mjölkörten växer rikligt på hyggen, säger han. 
En följd av den ökade tillväxten var att jakten ökade så att älgstammen igen var gles i mitten av 1990-talet. För att justera läget gavs det färre jakttillstånd, vilket ledde till att det igen fanns mycket älg i skogarna 2002.
– Då ökades jakten igen så att antalet älgar hade halverats år 2012. Så här stora fluktuationer är inte bra då älgen inte får en chans att fungera som naturen har skapat den, säger Wikström.
Då jakten under många år inriktades främst på älgtjurar minskade antalet äldre tjurar. Det betyder i praktiken att antalet starka tjurar inte räcker till för att betäcka korna under den egentliga brunsttiden på hösten. 
– Resultatet blir så kallad ombrunst månaderna efter, vilket i sin tur innebär att dessa kalvar föds på sommaren då det finns sämre med mat för älgarna. Då blir kalvarna mindre till växten, vilket i förlängningen ger en svagare älgstam, säger Wikström.

MÅLSÄTTNINGAR GER STADGA

Systemet med älgförvaltningsområden infördes för att skapa förutsättningar för en stark älgstam som samtidigt inte är för stor. Varje område har sina egna målsättningar som fastställs för tre år i taget. 
– Älgarna rör sig över så stora arealer att enskilda jaktföreningar och jaktvårdsföreningar har små möjligheter att ensamma förvalta ett älgbestånd. Därför behövs tillräckligt stora och enhetliga älgförvaltningsområden inom vilka jägarna kan samarbeta med gemensamma målsättningar och beskattningsprinciper, säger Wikström.
Älgjakten anpassas alltså varje år efter målsättningarna så att dessa uppfylls. På det här viset kan älgstammens positiva och negativa effekter hållas i balans.
– Sedan är det upp till jaktvårdsföreningarna att se till att målsättningen förverkligas. Nu ligger älgstammen på grovt taget 85 000–90 000 älgar efter jakten, vilket ses som en ganska bra mängd, säger Wikström.
I varje älgförvaltningsområde ingår ofta 8–10 jaktvårdsföreningar som fördelar målsättningen för området mellan sig. 
– En av jaktvårdsföreningarnas uppgifter är att informera jaktlicensansökarna om vad som enligt beskattningsplanen är lämplig bytesmängd i ett visst område. Viltcentralen beviljar sedan jaktlicenserna så, att den uppsatta målsättningen för älgstammen kan förverkligas på lång sikt, säger Wikström. 

EGET OCH ANNAT

Finland har tre ursprungliga hjortdjur; älg, skogsvildren (fi: metsäpeura) och rådjur, vilka funnits och jagats sedan urminnes tider. Rådjuret var försvunnet under några hundra år men har återinvandrat och också återinplanterats. Även vildrenen var utrotad i början av 1900-talet, men stammen har nu återhämtat sig i viss mån genom återinvandring och återinplantering. 
Vitsvanshjorten är i dag det vanligaste hjortdjuret efter älgen, men den hör egentligen hemma i Nordamerika. Den hämtades ursprungligen hit i form av en gåva av amerikafinländare på 1930-talet, då vildrenen och rådjuret var utrotade och älgstammen obetydlig. 
– Det skulle behövas tydliga beskattningsplaner även för vitsvanshjort eftersom antalet och utbredningsområdet växer hela tiden. Antalet begränsas med jakt, men då det inte finns tillräckligt tydliga målsättningar kan man inte styra utvecklingen så bra, säger Wikström. 
För rådjur finns det inte överhuvudtaget någon form av förvaltning sedan jaktlicensen slopades för rådjurens del år 2004. 
– Det enda som är obligatoriskt är att anmäla bytesmängden och åldersfördelningen. Ett problem är dock att ersättningar för skador som hjortdjur förorsakar betalas med licensintäkterna. Därför ger skador förorsakade av rådjur heller ingen ersättning, påpekar Mikael Wikström. •

TEXT: BO INGVES